Det började en helt vanlig tisdag. Eller åtminstone såg den vanlig ut. Solen gick upp över hustaken, fåglarna kvittrade och någonstans på gatan brummade en sopbil förbi precis som den brukade. Men när Alice kom in i köket stod det genast klart att någonting hade gått alldeles på tok. Mamma satt vid köksbordet och hade hällt ut nästan hela paketet med havregryn framför sig. Av grynen byggde hon ett slott med fyra torn och en vallgrav av mjölk. Pappa hade satt två brödskivor på öronen och gick omkring med armarna utsträckta. “Titta på mig!” ropade han. “Jag är en smörgåselefant!” Alice stirrade på dem. “Men ni ska ju göra frukost.” Mamma tittade upp från sitt havregrynsslott och sköt fram underläppen. “Jag vill ha pannkakor.” “Det är tisdag”, sa Alice. “PANNKAKOR!” ropade mamma och dunkade skeden i bordet. Pappa satte sig bredvid henne och började också dunka. “PANN-KA-KOR! PANN-KA-KOR!” Alice suckade en djup och mycket vuxen suck.
Det var då Alice upptäckte att pyjamasen plötsligt satt alldeles för trångt. Fötterna var stora. Benen var långa. Händerna såg ut som vuxenhänder och när Alice skyndade till spegeln stod där faktiskt en vuxen och stirrade tillbaka. “Men vad i hela friden har hänt?” sa Alice, och rösten lät också vuxen. Bakom ryggen kom mamma springande. “Kan du knyta mina skor?” frågade hon. “Du har inga skor på dig”, svarade Alice. Mamma tittade ner på sina bara fötter. “Jaså”, sa hon och sprang genast iväg igen. Då dök pappa upp. “Kan jag få glass?” “Nej, vi har inte ens ätit frukost.” Pappa lade sig raklång på köksgolvet. “Men jag vill ha glass nuuuu.” Alice stod tyst en stund och såg på sina föräldrar. Sedan tog Alice fram stekpannan. Det verkade som om det bara fanns en sak att göra. Någon måste vara vuxen i det här huset, och tydligen var det Alice.
Resten av dagen blev inte enklare. Först vägrade mamma ta på sig jackan eftersom hon tyckte att hennes armar “inte ville gå in i ärmarna”. Sedan hittades pappa under köksbordet där han hade gömt sig eftersom det var dags att borsta tänderna. När Alice äntligen fått ut båda två genom dörren ville mamma hoppa i varenda vattenpöl de gick förbi, medan pappa samlade pinnar och stoppade dem i fickorna. “Den här ser ut som en krokodil”, sa han och höll upp en alldeles vanlig pinne. “Och den här ser ut som en annan krokodil.” Efter en stund hade han sjutton krokodiler, tre drakar och en pinne som enligt honom var “chefen över alla pinnar”. Alice försökte säga att de inte kunde ta med hela skogen hem, men då kramade pappa pinnen mot bröstet och sa: “Han heter Göran och han är min bästa vän.” Så Göran fick följa med.
Till lunch ville de vuxna bara äta makaroner, men inte vilka makaroner som helst. Mamma ville ha “de glada makaronerna” och pappa ville absolut inte äta någon makaron som var böjd åt vänster. Alice försökte förklara att alla makaroner såg ungefär likadana ut, vilket ledde till en lång diskussion där pappa hävdade att en av makaronerna tittade misstänksamt på honom. Efter maten blev det vilostund. “Jag är inte trött”, sa mamma och gäspade så stort att hela ansiktet nästan försvann. “Inte jag heller”, mumlade pappa och somnade sittande med Göran under armen. Fem minuter senare sov båda två i soffan. Alice hann precis sätta sig ner med en kopp kaffe och tänka att det här kanske ändå gick ganska bra, när mamma plötsligt vaknade och ropade: “JAG HAR SOVIT FÄRDIGT!” Då vaknade pappa också och föreslog att de skulle bygga en koja av samtliga soffkuddar, alla filtar och “kanske kylskåpet”. Alice sa nej till kylskåpet.
När kvällen äntligen kom var Alice fullständigt slut. De vuxna däremot hade fått ny energi. De sprang runt i pyjamas, halkade på strumporna och tävlade om vem som kunde göra det konstigaste ljudet. Pappa vann med ett ljud som lät som en trumpet som ramlat nerför en trappa. Till sist lyckades Alice få ner dem i sängen. “Nu ska ni sova”, sa Alice bestämt och drog täcket över dem. Mamma knep ihop ögonen. Pappa knep också ihop ögonen, men öppnade det ena igen nästan genast. “Godnattsaga?” frågade han. Alice suckade och funderade. Hur berättar man godnattsagor för vuxna? Fast de vuxna verkar ju vara som barn, så Alice tänkte att det fick bli en vanlig godnattsaga och började berätta om en prinsessa som bodde i ett torn tillsammans med en drake som var rädd för höjder. Det blev en ganska bra saga. Draken fick gå i trappor hela tiden och prinsessan fick hissa ner hans frukost med ett rep. När sagan var slut log Alice nöjt. “Så. God natt.”
Två par ögon stirrade tillbaka ur mörkret. “En till”, sa mamma. “En kort”, sa Alice. Den andra sagan handlade om en kung som råkade bestämma att alla i hela riket måste bära byxorna på huvudet. När den var slut drog Alice upp täcket lite högre. “God natt.” Det blev tyst i ungefär tre sekunder. “En till”, viskade pappa. Alice berättade en tredje saga om en häxa som bara kunde trolla fram potatis. Sedan en fjärde om en sjörövare som blev sjösjuk så fort han såg vatten. Sedan en femte om en jätte som var så liten att han bodde i en tekopp. Varje gång Alice kom till orden “och så levde de lyckliga i alla sina dagar” hördes samma sak från sängen: “EN TILL!” Till slut försökte Alice göra den kortaste sagan någonsin. “Det var en gång en groda. Grodan somnade. Slut.” Mamma funderade. “Vad hände sen?” “Ingenting. Den sov.” “Men vad drömde den?” frågade pappa. Alice blundade. Det var tydligt att de vuxna hade hittat ett kryphål.
Så Alice berättade om grodans dröm. Grodan drömde att den flög till månen i en kastrull, där den träffade en ostkung som hette Bertil och en dansande dammsugare som bara kunde säga “potatisgratäng”. Och någonstans mitt i berättelsen blev det äntligen tyst. Alice tittade försiktigt ner. Mamma sov med munnen lite öppen. Pappa snarkade svagt och höll fortfarande Göran hårt i famnen. Alice reste sig på tå och smög mot dörren. Precis när handen nådde dörrhandtaget hördes en sömnig röst bakom ryggen. “En till...” Alice stelnade. Men sedan började pappa snarka igen. Alice smög ut, sjönk ner i soffan och tänkte att det här med att vara vuxen var mycket märkligare än det såg ut.
Nästa morgon vaknade Alice av ett fasligt oväsen från köket. Med en hemsk känsla i magen skyndade Alice dit och fann mamma och pappa framför spisen. Men nu såg de ut som vanligt igen. Mamma höll i stekpannan och pappa dukade bordet. Alice tittade ner på sig själv och såg sina vanliga händer, sina vanliga fötter och sin vanliga pyjamas. Allting hade blivit rätt igen! “God morgon”, sa mamma glatt. “Vi tänkte göra pannkakor.” Alice satte sig vid bordet och log. Det kändes ganska skönt att vara barn igen. Då ställde pappa fram tallrikarna, satte sig ner och såg fundersam ut. “Jag drömde något väldigt konstigt i natt”, sa han. “Jag drömde att jag hade en pinne som hette Göran.” Det blev alldeles tyst. Alla tre tittade mot hallen. Där, lutad mot väggen bredvid pappas skor, stod en krokig pinne.
Alice sa ingenting. Mamma sa ingenting. Pappa reste sig långsamt, gick fram till pinnen och tog upp den. Sedan kramade han den mot bröstet. “GÖRAN!” ropade han lyckligt. Mamma började skratta så mycket att hon fick sätta sig ner på golvet, och Alice skrattade ännu mer. Och den kvällen, när det var dags att gå och lägga sig, stoppade mamma om Alice och frågade vilken godnattsaga hon ville höra. Alice log sömnigt och sa: “En lång.” Mamma började berätta. När sagan var slut öppnade Alice ena ögat. “En till.” Mamma skrattade och började på nästa. När även den var slut kom samma önskan igen. “En till.” Och från dörröppningen hördes pappa säga: “Jag tycker också vi tar en till.” Han hade förstås Göran under armen.