En godnattsaga om en liten Räv.

Det var en gång en liten räv som hette Mårten. Han bodde tillsammans med sin pappa i en varm och rymlig lya under rötterna på den äldsta eken i hela skogen.

Eken var så gammal att ingen riktigt visste när den hade börjat växa. Dess stam var tjock och fårad, och grenarna sträckte sig över gläntan som skyddande armar. På våren slog små gröna blad ut på grenarna. På sommaren gav kronan sval skugga. På hösten regnade gyllene löv över marken, och på vintern vilade snön mjukt på de nakna grenarna.

Under eken hade Mårten och hans pappa gjort det hemtrevligt. Golvet var täckt av torr mossa. I ett hörn låg en hög med mjuka fjädrar som de hade hittat i skogen. På en liten hylla av trädrötter förvarade pappa Räv vackra stenar, borttappade nötter och andra märkvärdiga saker som Mårten brukade hitta under sina utflykter.

Där fanns en blå fjäder från en skata, ett snäckskal som någon hade burit hela vägen från havet och en rund sten som glittrade när månskenet föll på den.

Men det bästa i hela lyan var ändå sovplatsen längst in. Där kunde Mårten krypa tätt intill sin pappa och känna värmen från hans mjuka päls.

Varje kväll hade de samma rutiner.

Först borstade pappa Räv bort löv och barr ur Mårten päls. Sedan drack de några klunkar kallt vatten ur en liten skål av bark. Därefter brukade Mårten få välja en godnattsaga.

Ibland berättade pappa om flygande rävar som seglade över molnen. Ibland berättade han om ett hemligt rike under sjön, där fiskarna bar kronor av näckrosor. Ibland berättade han historier om när han själv var liten och trodde att månen var en stor ost som någon hade hängt upp på himlen.

Men en kväll hjälpte inga berättelser.

Mårten låg under sin filt av mjuka löv och vred sig från den ena sidan till den andra. Han lade svansen över nosen. Sedan lade han svansen under hakan. Han rullade ihop sig till en liten boll, men öppnade snart ögonen igen.

Pappa Räv låg bredvid och låtsades först sova. Han visste att Mårten ibland behövde lite tid för att komma till ro.

Men efter en stund hörde han en liten suck.

Sedan ännu en.

Till sist satte sig Mårten upp.

”Pappa?” viskade han.

”Ja, min lilla räv?”

”Sover du?”

Pappa Räv öppnade ett öga.

”Inte längre.”

Mårten tittade mot ingången till lyan. Utanför hade kvällshimlen blivit mörkblå. De sista solstrålarna hade försvunnit bakom bergen, och mellan trädstammarna låg skuggorna långa och djupa.

”Jag kan inte somna”, sa Mårten.

”Är det något som oroar dig?”

Mårten nickade.

”Skogen låter annorlunda på natten.”

Pappa Räv satte sig upp och lade svansen om honom.

”Hur låter den?”

Mårten spetsade öronen.

Utanför prasslade något bland löven.

”Där!” sa han. ”Hörde du?”

”Jag hörde.”

”Tänk om det är något stort?”

Pappa Räv lyssnade noga. Prasslet kom närmare. Det stannade precis utanför lyan.

Mårten höll andan.

Sedan dök en liten brun nos fram i öppningen. Bakom nosen kom ett runt huvud och två nyfikna ögon.

Det var igelkotten Iris.

På ryggen bar hon tre gula löv och en liten kvist.

”God kväll”, sa Iris. ”Jag hoppas att jag inte stör. Jag letar bara efter ett bra löv att ha som kudde.”

Mårten pustade ut.

”Det var du som prasslade.”

”Jag prasslar nästan alltid”, sa Iris. ”Det är svårt att vara tyst när löven fastnar på taggarna.”

Pappa Räv hjälpte henne att välja ett stort, torrt lönnlöv.

”Det här borde bli en utmärkt kudde”, sa han.

Iris tackade och vandrade vidare mot sin lilla håla under en buske.

Mårten lade sig ner igen.

”Det var bara Iris”, sa han.

”Ja”, svarade pappa. ”På dagen ser vi vem som gör ljuden. På natten hör vi ljuden först och får tänka efter.”

Mårten låg tyst en stund.

Då hördes ett djupt hoande från skogen.

”Hooo. Hooo.”

Mårten satte sig genast upp igen.

”Vad var det?”

”Det låter som ugglan Uno”, sa pappa.

”Men tänk om det inte är Uno?”

”Då kan vi gå ut och ta reda på det.”

Mårten spärrade upp ögonen.

”Gå ut? Nu?”

Pappa nickade.

”Ibland blir mörkret mindre skrämmande när man tittar närmare på det.”

Mårten var inte helt säker på att detta stämde. Mörkret såg väldigt stort ut från lyan. Men han litade på sin pappa.

Pappa Räv tog fram deras lilla lykta. Den var gjord av ett tomt nötskal, och inuti lyste tre vänliga eldflugor. Eldflugorna hette Glim, Gnist och Greta. De sov på dagarna och hjälpte gärna till som lykta om nätterna.

”Är ni vakna?” frågade pappa Räv.

Tre små ljus tändes inuti nötskalet.

”Vi är vakna”, pep Greta.

”Vart ska vi?” frågade Glim.

”På en liten nattpromenad”, sa pappa.

Gnist blinkade ivrigt.

”Nattpromenader är de bästa promenaderna.”

Mårten kröp ut ur lyan efter sin pappa.

Luften var kyligare än den varit på dagen. Gräset kittlade hans tassar, och små droppar av dagg glittrade i lyktans sken. Ovanför dem syntes de första stjärnorna.

Skogen var verkligen annorlunda på natten.

Men den var inte tom.

En nattfjäril fladdrade förbi dem som ett blekt löv. En snigel gled långsamt över en sten. Långt bort hoppade en hare genom ormbunkarna.

”Hooo”, hördes det igen.

Mårten gick lite närmare sin pappa.

”Ljudet kommer från den stora granen”, sa pappa.

De följde stigen mellan blåbärsriset. Ju längre de gick, desto mer hörde Mårten.

Bäcken porlade över stenarna.

Vinden susade genom trädtopparna.

En gren knarrade långsamt.

Små tassar sprang genom löven.

Allt lät starkare på natten, men när Mårten tittade ordentligt såg han att varje ljud hade en förklaring.

Vid den stora granen satt ugglan Uno på en gren. Hans runda ögon glimmade i mörkret.

”God kväll”, sa Uno.

”God kväll”, svarade pappa Räv.

”Var det du som hoade?” frågade Mårten.

Uno blinkade långsamt.

”Ja. Jag ropar för att höra om någon annan uggla är vaken.”

”Får du något svar?”

Alla lyssnade.

Från andra sidan skogen hördes ett svagt hoande.

”Hooo.”

Uno såg nöjd ut.

”Där är min syster Ulla. Nu vet jag att hon har det bra.”

Mårten tittade bort mot den mörka skogen.

”Så hoandet betyder inte att något farligt kommer?”

”Nej”, sa Uno. ”Det betyder oftast bara att en uggla har något att säga.”

Mårten tänkte på det. Det var svårt att vara rädd för ett ljud när man visste att det egentligen betydde: Är du vaken? Ja, jag är här.

De önskade Uno en god natt och fortsatte genom skogen.

Efter en stund kom de till bäcken. Månen hade stigit högre och speglade sig i vattnet. Men bäcken lät mycket högre än vanligt.

Vattnet kluckade, porlade och plaskade.

”Bäcken låter som om den pratar”, sa Mårten.

”Det gör den kanske”, svarade pappa.

De satte sig på en flat sten.

”Vad säger den?”

Pappa Räv lutade huvudet åt sidan.

”Jag tror att den sjunger godnattvisor för stenarna.”

Mårten lyssnade.

Vattnet rann över en rund sten med ett mjukt porlande. Sedan hoppade det ner från en liten kant och landade med ett försiktigt plask.

Porl, porl, plask.

Porl, porl, plask.

Det lät nästan som en sång.

”Kan stenar sova?” frågade Mårten.

”De ligger åtminstone väldigt stilla”, sa pappa.

Mårten fnissade.

De satt kvar en stund och lyssnade på bäckens godnattvisor.

Då såg Mårten något märkligt på andra sidan vattnet.

Ett litet blått ljus svävade mellan buskarna.

Sedan syntes ett till.

Och ett till.

”Pappa”, viskade Mårten. ”Vad är det där?”

Pappa Räv kisade.

”Det ser ut som fler eldflugor.”

Men Glim, Gnist och Greta började blinka oroligt inuti lyktan.

”De där känner vi inte”, sa Greta.

De blå ljusen rörde sig djupare in bland träden. De svävade långsamt fram och tillbaka, nästan som om de ville att någon skulle följa efter.

Mårten kände både rädsla och nyfikenhet.

”Ska vi gå tillbaka hem?” frågade han.

Pappa Räv tittade på honom.

”Vad tycker du?”

Mårten funderade. Han ville tillbaka till den varma lyan. Samtidigt ville han veta vad de blå ljusen var.

”Vi kan gå lite närmare”, sa han. ”Men bara om du går först.”

”Det gör jag.”

De hittade en smal plats där bäcken var grund och hoppade över på några stenar. Sedan följde de de blå ljusen.

Ljusen förde dem till en del av skogen där träden stod tätare. Här växte höga ormbunkar och mjuk mossa. Luften doftade av jord och svamp.

Plötsligt försvann ljusen.

Mårten stannade.

”Vart tog de vägen?”

Då började marken framför dem lysa.

Där, i en ring under en gammal bok, växte små svampar med blåskimrande hattar.

”Det var svamparna”, sa Mårten.

”Deras sken syntes mellan grenarna när vinden rörde dem”, sa pappa.

Mårten gick försiktigt närmare.

Svamparna lyste så svagt att de nästan såg ut som små stjärnor som fallit ner på marken.

Mitt i svampringen låg en liten mus och sov.

Hon hade huvudet på en kastanj och svansen virad runt kroppen.

”Det är Mimmi”, viskade Mårten.

Musen öppnade ena ögat.

”Hej”, mumlade hon sömnigt. ”Ni får gärna titta, men försök att inte stampa. Jag har precis hittat en perfekt sovplats.”

”Är du inte rädd för de lysande svamparna?” frågade Mårten.

Mimmi gäspade.

”Nej. De fungerar som nattlampor.”

Sedan somnade hon om.

Mårten tittade länge på det blå skenet.

Mörkret runt svamparna kändes inte längre lika tomt. Det var fullt av små saker som lyste.

De gick vidare.

Snart kom de till en glänta som Mårten aldrig hade sett förut. I mitten stod en liten damm. Vattnet var blankt och stilla, och runt dammen växte vita blommor som bara slog ut på natten.

På en sten satt grodan Göran och sjöng.

”Kvack, kvack, kvackeli-kvack.”

Runt honom satt flera små grodor i en halvcirkel.

”Vad gör ni?” frågade Mårten.

Göran bugade.

”Vi övar kvällskören.”

”Kvällskören?”

”Ja. De små grodorna ska lära sig skogens vaggvisor.”

De små grodorna tog ett djupt andetag.

”Kvack, kvack, kvack.”

Några sjöng för tidigt. En sjöng för sent. En mycket liten groda sjöng så högt att han föll baklänges ner i vattnet.

Plask!

Mårten började skratta.

Den lilla grodan kom upp igen med en näckros på huvudet.

”Det där var meningen”, sa han.

Göran harklade sig.

”Från början igen.”

Grodkören sjöng en långsam sång. Den handlade om månen, om vatten som vilade och om små grodyngel som sov tryggt bland vassen.

Sången var lite kvackig, men mycket vacker.

”Det där var en riktig vaggvisa”, sa Mårten när de sjungit klart.

”Tack”, sa Göran stolt. ”Vaggvisor behöver inte vara perfekta. De behöver bara få någon att känna sig trygg.”

Pappa Räv nickade.

”Det var klokt sagt.”

De tackade för sången och gick vidare.

Nu började Mårten känna sig trött. Hans tassar gick långsammare, och han gäspade så stort att öronen vek sig bakåt.

”Ska vi gå hem?” frågade pappa.

Mårten nickade.

Men just när de vände sig om hörde de ett svagt ljud från skogen.

Det lät nästan som gråt.

Mårten blev genast klarvaken.

”Hörde du?”

Pappa Räv nickade.

De följde ljudet till en tät buske. Där satt en liten harunge. Hon darrade och hade tårar i ögonen.

”Vad har hänt?” frågade pappa Räv mjukt.

Harungen snyftade.

”Jag heter Tova. Jag följde efter en nattfjäril och nu hittar jag inte hem.”

Mårten satte sig bredvid henne.

”Är ditt hem långt härifrån?”

”Vi bor vid den stora stenen som ser ut som ett sovande björnhuvud.”

Mårten hade sett stenen förut. Den låg nära hasselsnåret, ganska långt bort.

”Vi kan följa dig”, sa han.

Pappa Räv såg på Mårten.

”Orkar du gå så långt?”

Mårten tittade på Tova. Hon såg liten och ensam ut.

”Ja”, sa han. ”Jag kan vara trött senare.”

Så började de vandringen mot hasselsnåret.

Tova gick mellan Mårten och pappa Räv. Glim, Gnist och Greta lyste vägen. För att Tova inte skulle vara rädd berättade Mårten allt han hade lärt sig under natten.

Han berättade att prasslet i löven kunde vara Iris som letade efter en kudde.

Han berättade att ugglans hoande betydde att Uno pratade med sin syster.

Han berättade att bäcken sjöng godnattvisor för stenarna.

Han berättade om de lysande svamparna, om Mimmi som sov i svampringen och om grodorna som övade vaggvisor vid dammen.

Tova slutade darra.

”Natten verkar inte så farlig när du berättar om den”, sa hon.

Mårten blev lite förvånad. För bara en stund sedan hade han själv varit rädd.

”Natten är mest saker som gör sådant de brukar göra”, sa han. ”Fast man kan inte alltid se dem direkt.”

De gick över en kulle och genom ett område med högt gräs. Månen följde dem ovanför träden.

När vinden blåste rörde sig gräset i långa vågor.

”Titta”, sa pappa Räv. ”Det ser nästan ut som ett silverhav.”

Mårten föreställde sig att de vandrade på botten av ett hav. Grässtråna blev sjögräs. Nattfjärilarna blev fiskar. Månen blev ett stort pärlemorskal.

”Pappa”, sa Mårten, ”tror du att månen följer efter oss?”

”Det kan kännas så.”

”Varför gör den det?”

Pappa Räv tänkte efter.

”Kanske vill den se till att vi hittar hem.”

Tova tittade upp.

”Då följer den kanske alla som är ute på natten.”

”Det tror jag”, sa Mårten.

Till sist nådde de den stora stenen. Den såg verkligen ut som ett sovande björnhuvud. På andra sidan stenen satt två harar och väntade.

När de såg Tova rusade de fram.

”Där är du!” ropade hennes mamma.

Tova kastade sig i hennes famn.

”Jag följde en nattfjäril”, erkände hon. ”Sedan gick jag vilse. Men Mårten och hans pappa hjälpte mig.”

Hararna tackade dem många gånger.

Tovas pappa gav Mårten en liten påse med söta skogsbär.

”Till frukost”, sa han.

Mårten gäspade igen.

”Tack.”

Nu började vägen hem.

Den kändes mycket kortare, trots att Mårten var trött. Han visste var ljuden kom ifrån. Han kände igen stigarna. Och när en gren knarrade ovanför honom tittade han upp och såg att det bara var vinden som gungade den fram och tillbaka.

När de passerade dammen hade grodorna slutat sjunga. De små grodorna sov på näckrosbladen.

När de gick förbi de lysande svamparna sov Mimmi fortfarande med huvudet på kastanjen.

Vid bäcken fortsatte vattnet att porla sin sång.

Uno satt kvar i granen, men nu hade han fått sällskap av sin syster Ulla.

Iris låg hoprullad under busken med lönnlövet under huvudet.

Hela skogen vilade.

När Mårten och pappa Räv kom tillbaka till den gamla eken hade månen klättrat högt upp på himlen.

De kröp in i lyan.

Pappa Räv ställde tillbaka lyktan på hyllan.

”Tack för hjälpen”, sa han till eldflugorna.

”Tack för promenaden”, svarade Greta.

Glim, Gnist och Greta släckte sina ljus och somnade i nötskalet.

Mårten kröp ner på sovplatsen. Pappa borstade bort några barr ur hans päls och lade lövfilten över honom.

”Var skogen annorlunda än du trodde?” frågade pappa.

Mårten nickade sömnigt.

”Jag trodde att mörkret gömde farliga saker.”

”Och vad gömde det?”

Mårten räknade upp dem.

”Iris och hennes lövkudde. Uno och Ulla. Bäcken. De blå svamparna. Mimmi. Grodornas kör. Och Tova.”

”Det var ganska mycket.”

”Ja.”

Mårten låg tyst en stund.

”Pappa?”

”Ja?”

”Var du aldrig rädd när du var liten?”

Pappa Räv log.

”Jo, många gånger.”

”För mörkret också?”

”Särskilt för mörkret.”

Mårten öppnade ögonen.

”Men du verkar aldrig rädd nu.”

Pappa lade sig bredvid honom.

”Att vara modig betyder inte att man aldrig är rädd. Det betyder att man kan ta ett litet steg även när man är rädd. Ibland tar man steget själv. Ibland håller man någon i tassen.”

Mårten lade sin tass på pappas.

”Som i kväll?”

”Precis som i kväll.”

Utanför lyan blåste vinden genom ekens grenar. Löven rasslade mjukt, nästan som tusen små viskningar.

”Nu sjunger trädet också”, mumlade Mårten.

”Vad tror du att det sjunger?”

Mårten lyssnade.

”En sång om en liten räv som gick ut i mörkret.”

”Och vad hände med honom?”

”Han upptäckte att natten inte var tom.”

”Vad var den full av?”

Mårten gäspade.

”Vänner. Sånger. Små ljus. Och en pappa som följde med.”

Pappa Räv drog sin svans över Mårten som en varm filt.

”Det låter som en bra sång.”

”Kan du sjunga den?”

Pappa Räv hade inte den vackraste sångrösten i skogen. Den var varken klar som en fågels eller djup som en grodas. Men Mårten tyckte att det var den tryggaste rösten som fanns.

Pappa började sjunga mycket tyst:

”Sov nu, lilla tass,

natten vandrar varsamt.

Månen lyser över stig,

och jag stannar här hos dig.

Bäcken sjunger, träden ler,

stjärnor tänds och blir allt fler.

Blunda tryggt och vila så,

hemmet väntar där vi två.”

Mårten ögon blev tyngre.

”En vers till”, mumlade han.

Pappa fortsatte:

”Om en dröm tar dig långt bort,

över äng och över port,

följer jag ditt spår ändå,

vart än dina tassar gå.

Genom moln och månens sken,

över berg och under gren,

följer jag dig hela vägen,

hem till lyan under eken.”

Mårten andning blev långsam och jämn.

Men precis innan han somnade frågade han:

”Pappa?”

”Ja, min lilla räv?”

”Tänk om jag drömmer att jag går ända till månen?”

”Då följer jag efter.”

”Tänk om jag går vilse bland stjärnorna?”

”Då frågar vi månen om vägen.”

”Tänk om månen inte vet?”

”Då lyssnar vi efter bäckens godnattvisor.”

Mårten log med slutna ögon.

”Och grodornas vaggvisor?”

”Dem också.”

”Och om vi fortfarande inte hittar hem?”

Pappa Räv nosade honom mjukt på pannan.

”Då bygger vi en liten lya bland stjärnorna och väntar tills morgonen visar vägen.”

Mårten tass slappnade av i hans.

Snart sov den lilla räven djupt.

I drömmen vandrade han genom en skog där alla stjärnor hade fallit ner och lagt sig i mossan. Varje stjärna lyste som en liten lykta.

Han mötte Iris, som bar en krona av gula löv.

Han mötte Uno och Ulla, som flög över träden och ropade vänliga hälsningar till alla som var vakna.

Han såg Mimmi segla över dammen i ett nötskal.

Han hörde grodorna sjunga så vackert att näckrosorna började dansa.

Sedan kom Tova skuttande längs stigen.

”Månen har tappat bort sig”, sa hon.

Mårten tittade upp.

Himlen var mörk och tom.

”Då måste vi hitta den”, sa han.

De följde ett silverfärgat spår genom skogen. Det ledde över bäcken, förbi svampringen och uppför det högsta berget.

Där, bakom en stor sten, satt månen.

Den var mycket mindre på nära håll. Ungefär lika stor som en rund pumpa.

”Varför gömmer du dig?” frågade Mårten.

”Jag tror att jag har glömt hur man lyser”, sa månen sorgset.

Mårten satte sig bredvid den.

”Kanske behöver du höra en sång.”

Alla djuren samlades runt månen.

Bäcken sjöng sina godnattvisor.

Grodorna sjöng sina vaggvisor.

Ugglorna hoade mjukt.

Vinden susade genom träden.

Men månen började fortfarande inte lysa.

Då hördes steg bakom Mårten.

Det var pappa Räv.

Han satte sig på andra sidan månen och började sjunga samma sång som i lyan.

”Sov nu, lilla tass,

natten vandrar varsamt.”

Sakta började månen glöda.

Först som en eldfluga.

Sedan som de blå svamparna.

Sedan starkare och starkare, tills hela berget badade i silverljus.

”Jag kom ihåg!” ropade månen.

Den steg upp på himlen igen och lyste över hela skogen.

Alla jublade.

Mårten vände sig mot sin pappa.

”Hur visste du vilken sång månen behövde?”

Pappa log.

”Alla behöver en sång som påminner dem om att de inte är ensamma.”

Sedan lyfte vinden Mårten försiktigt från marken. Den bar honom över träden, över bäcken och tillbaka mot den gamla eken.

När morgonen kom vaknade Mårten i lyan.

En smal solstråle letade sig in genom öppningen. Fåglarna sjöng, och utanför glittrade daggen i gräset.

Pappa Räv låg bredvid honom och sov fortfarande.

Mårten låg alldeles stilla en stund.

Sedan kröp han närmare och lade sin lilla svans över pappas tass.

Pappa öppnade ena ögat.

”God morgon.”

”God morgon”, sa Mårten.

”Sov du gott?”

Mårten nickade.

”Jag drömde att månen hade glömt hur man lyste.”

”Det låter besvärligt.”

”Men vi hjälpte den.”

”Vad bra.”

Mårten tittade mot ingången, där morgonsolen lyste varmt.

Skogen såg inte alls likadan ut som den hade gjort under natten. Nu kunde han tydligt se stigarna, träden och buskarna.

Men han visste att den mörka skogen fortfarande fanns där, gömd under dagsljuset.

Och han visste vad som väntade när kvällen kom.

Iris skulle prassla bland löven.

Uno och Ulla skulle ropa till varandra.

Mimmi skulle sova bland de lysande svamparna.

Grodorna skulle öva sina sånger.

Bäcken skulle sjunga för stenarna.

Och hemma under eken skulle pappa Räv lägga sin svans över Mårten och berätta en saga.

Mårten var fortfarande inte säker på att han aldrig mer skulle bli rädd för mörkret.

Men det gjorde inget.

För nu visste han att rädsla kunde bli mindre om man lyssnade noga, tittade närmare och höll någon man älskade i tassen.

Och framför allt visste han att hur långt bort han än vandrade, genom mörka skogar, över höga berg eller ända upp bland stjärnorna, skulle hans pappa alltid hjälpa honom att hitta hem.